lördag, juli 09, 2011

Kärlek i maten

En liten sommarlovsbrun hand låg plötsligt på mammans (kontorsbleka). "Mamma, jag tycker så väldigt mycket om dig", sa lilla Vilma med munnen full av färskpotatis. Och jag tycker så väldigt mycket om dig, svarade mamman och mötte sin dotters blick. Och kärleken den lyste lika starkt i bådas.

Mitt i kvällsmaten och prat om allt möjligt i uterummet ikväll smög sig denna lilla mening in. Några spontana ord som värmde hjärtat. Ni vet, ögonblicket blir magiskt för att sedan snabbt återgå till det som var innan. Allt är som vanligt igen men något hände som lämnade spår efter sig.

Så många gånger varje dag som jag säger till tripp, trapp och trull hur mycket jag älskar dem. Och de två av dem som pratar mest svarar (oftast) tillbaka med detsamma. Ändå blir det något helt annat när det bara kommer sådär plötsligt som det gjorde ikväll...

Nyduschad och nytatuerad med storebrors tatuering. Som jag trodde var en insekt ända tills en annan mamma upplyste mig om att det visst var en trollkarl. Eller häxa. Typ. Struntsamma, Vilma tycker den är cool och är inte medveten om vilken dålig koll mamman hennes hade. Tur för mig att hon tycker om mig ändå ;)

Och visst ÄR håret långt nu (åtminstone i blött och utkammat tillstånd!)? I alla fall är det dagens fråga härhemma. Eller snarare påstående. "Jag har såååååå långt hår nu, visst har jag Alvin?" "Pappa, hur långt når mitt hår nu? Peka!" "Mamma, det finns nog ingen som har så långt hår jag jag". Det är tur att självförtroendet är på topp för kanhända finns det ett par stycken som har längre hår. Gulligt är det i alla fall, det där hårpratet. Råkar någon nämna det till henne dessutom, ja då vet ivern inga gränser sen :)

1 kommentar:

SandraS sa...

Ååååååh vad hon e fin hjärtat!