Aj

Det var det värsta. Hade en sedan länge inbokad tid hos tandhygienisten i dag efter jobbet. Mitt livs första hos en sådan och det är inte utan att man börjar förstå att man inte är purung längre. "Tandsten kommer ju ofta inte när man är ung" och "Inflammerat tandkött är vanligt när man börjar bli äldre", var kommentarer som den jättegulliga och jätteunga tjejen kom med.

Jag har nästan aldrig hål men däremot väldigt tätt mellan tänderna och därav lite irriterat tandkött. I skrivande stund är det mycket irriterat. Hur kunde jag helt ha missat att ett besök hos tandhygienisten är en nära-döden-upplevelse? För där låg jag med svettiga händer och räknade prickar i taket samtidigt som hon petade med den där supervassa grejen så blodet rann. En timme låg jag där och nu pulserar hela munnen och käkarna spänner. Men tänderna är fina och plånboken mycket lättare än förut... Och jag har upplevt något som gjorde vansinnigt ont.

Missade precis en buss hem och promenerade några hållplatser bort i ruskvädret. Eftersom det var tjugo minuter tills nästa skulle gå passade jag på att kika i några skyltfönster och stod sedan i busskuren nästan fem minuter innan den skulle anlända till hållplatsen innan. Tror ni bussen kom? Nej, det gjorde den inte. Minuterna tickade och jag ringde hem till Erik som stod redo att åka till ett möte på skolan om den nya goda skolmaten de får. På länstrafikens sida såg han att den förbaskade bussen hade åkt i exakt utsatt tid från station! Pyttsan att den hade. Jag var helt bombsäker på att jag inte missat den åka förbi mig. Efter nästan 45 minuters väntan kom så nästa buss äntligen. Fyra minuter före utsatt tid och jag inser nu att man hädanefter alltid måste vara ute i väldigt god tid. Det är visserligen bra att de är i tid men definitivt inte bra att de kommer - och åker - flera minuter för tidigt. Halv åtta kom jag så hem till slut och Erik hann aldrig iväg på mötet...

Och så är jag hes också. Fortfarande ska jag säga för det kom i går. Fem minuter efter att en fluga flygit rakt in i min pratande mun under en promenad. Jag kände direkt att det inte var den yttepyttelilla sorten utan något lite större. Man låter säkert inte klok när man fräser och spottar och försöker få bort den men så tyckte jag att jag lyckats. Ända tills jag kände hur den liksom rörde sig i halsen... Gaaahhh, vad äckligt. Jag vill inte ens tänka på var den hade suttit innan... Hursom måste den ha landat rakt på mina stämband för det hann som sagt var bara gå några minuter innan hesheten kom och den sitter fortfarande i.

Ja, ni hör. Vissa dagar är jag i farten och inget går min väg. Härmed avslutar jag denna måndag och hoppas på en mycket bättre tisdag...