I tårar

Regnet öser ner och har så gjort hela kvällen. Det är änglarna som gråter och vi med dem. Den fruktansvärda flygplansolyckan i Ryssland har nog inte lämnat någon oberörd denna dag.

Är man uppvuxen här i trakten, med hockeyälskande föräldrar som i alla år följt HV, då har man också automatiskt själv varit intresserad. Erik har som ni ju vet varit mer än intresserad och missade knappt en match innan vi fick barn. Så många gånger som man varit ute och stött på dessa hockeykillar som ju är i vår ålder. Så många gånger som vi stött på just Stefan Liv och hans familj när han varit hemma. Sådär som man gör med vissa. Man handlar på samma ställe. Man springer på varann på Ikea, på stan. Man är ute och äter på samma restaurang eller fikar på samma fik. I våras plockade han upp Alvins napp och nalle och gav dem till honom ett antal gånger under en lunch då han satt vid bordet bredvid. Dagen efter handlade våra familjer samtidigt igen och man nickar till sist och ler lite mot varann då man inser att han också minns att vi setts förut.

Vi kommer aldrig springa på honom igen. Inte här i alla fall. Vi har gråtit många tårar ikväll över detta öde och förvånats en aning över att vi tagit det så hårt men man har allteftersom förstått att vi inte är ensamma om detta. Han var en sådan varm och härlig och trevlig och rolig person som nog gjorde sig en plats hos de flesta. En enormt duktig målvakt och en förebild för många. Omtänksam och en sann hjälte som gärna hälsat på sjuka små barn på sjukhuset och ställt upp för unga förmågor.

Att bara snudda vid tanken på hans vackra fru sedan bara några veckor och deras två ljuvliga små söner gör fysiskt ont. Klumpen i halsen värker och hjärtat med den.

Vi har båda haft ett konstigt behov av att hela kvällen läsa och läsa och läsa. Samma nyheter om och om igen. Allt vi har kommit över har vi läst och tittat på. Jag förstod nu när vi såg nyheterna för en stund sedan att det nog beror på att man inte kan ta till sig orden. Förstå att det som hänt är sant. Man har någon naiv dröm om att han plötsligt ska hittas vid liv men vet ju innerst inne såklart att det inte blir så... Eller att man ska vakna i morgon och inse att det bara var en dum dröm. Eller komma på att man faktiskt kan dra tiden tillbaka ett litet tag och hoppa över det som hände.

Ramlade dessutom över de finaste av familjebilder på dem och helt sagolika bilder från deras bröllop så nyligen och man bryter totalt ihop när man ser dem.

Att livet är skört är mer påtagligt än någonsin. Många fruar har i dag mist sin älskade och många barn sin pappa. Alla tankar är hos dem och hur jag än försöker finner jag inte orden i kväll. Det är bara alltför tragiskt. Alltför sorgligt. Och helt, helt ofattbart. Himlen har fått ännu en ängel. Alldeles för tidigt. Må han vaka över sina kära och ge dem kraft att fortsätta leva...