Tankar

MINNS gårdagen. DRÖM om morgondagen. Men LEV i dag.

Det må låta som en klyscha men för oss alla har de välkända orden fått en ny, tydlig och brutal innebörd de senaste dagarna. Vi vet verkligen inte vad som väntar bakom hörnet och det finns till sist inget viktigare än att ta tillvara på dagen och sina kära. Leva, älska och säga till människor i sin närhet de goda och snälla tankar man tänker om dem. Och kanske ibland hejda sig för en stund innan man beklagar sig över småsaker och i stället vara tacksam för att man får vara med och uppleva det här som kallas livet.

Det har tagit så hårt på så många det som hände i onsdags. Tankarna är ständigt där och tårarna har varit många. Jag reder liksom inte alls ut att tänka på hans nyblivna fru och de små pojkarna som är i våra barns ålder. Han var ju bara i början av sitt vuxna liv och såklart hade de planer precis som alla andra. Det gör så ont att hjärtat brister och man skulle uppriktigt göra vad som helst för att detta hemska aldrig skulle ha hänt.

I går var vi vid Kinnarps Arena ihop med tusentals andra. När jag köpte blommor stod en medelålders man framför mig i HV-kläder och han grät när han betalade sina blommor. När tjejen i kassan frågade mig om mina blommor också skulle läggas rann tårar från både hennes och mina ögon och när jag gick ut därifrån såg jag att de flesta i kön verkade vara på väg mot samma plats...

Filip hade hört i skolan vad som hänt men en snart 6-åring förstår ju inte innebörden riktigt. Han har varit med på hockey några gånger och dessutom tittat en del på det på teve och var det någon han kände igen var det just Stefan Liv. I bilen på väg dit berättade vi vart vi skulle och försökte förklara för våra små.

Det var otroligt mycket människor där men ändå var det så tyst. Alla sammanbitna, alla ledsna och alla barn som var där var helt lugna, så även våra. De måste ha känt att det var en speciell stämning. Otroligt vackert, fint och värdigt. Jag vet inte hur länge vi stod där, tysta, och barnen med oss.

Först flera timmar senare sa Filip något som fick oss att förstå att det satte spår även i en liten pojkes hjärta. Han sa "Pappa, om jag träffade en ande - då skulle jag önska att Stefan Liv inte var död längre. Då skulle hans små pojkar bli glada igen". Jag kan vare sig tänka på orden eller skriva dem utan att gråta igen. Ett så gott litet hjärta. Vilma frågade senare var hans Anna var och vi berättade att hon var där olyckan hade hänt. "Men var är Stefan då?" När jag sa att han var en ängel nu så log lilla skruttan förståndigt, la huvudet på sned och sa "Precis som Pippis mamma. Pippis mamma är en ängel och de små pojkarnas pappa är en ängel. Då kan de vinka ihop".

Usch och fy. Orden saknas åter. Det här är bara alltför sorgligt. Orättvist. Ofattbart.

När vi i går såg alla de omkomna i ett bildspel från minnesceremonin i Ryssland dök en naiv tanke upp om att de kanske kan fortsätta spela hockey i himlen. Samtidigt som de skyddar de sina här på jorden. Jag hoppas det.

Alla, överallt, har bara gott att säga om denna människa och man förstår att han hade ett enormt stort och ovanligt varmt hjärta. Och han såg alla, som någon uttryckte sig. Kanske är det därför alla känner så starkt. För att han i sin storhet var en så vanlig människa. Fast ovanligt god. Jag hoppas, tror och önskar så innerligt mycket att han någonstans ifrån ser hur omtyckt han var.