Trött - men glad!

Tjohoo!!! Äntligen har denna vecka gått - veckan då Erik varit på kurs i Stockholm och jag varit home alone med barnen. Vi tycker verkligen att det är skittråkigt att vara från varandra men när veckan väl var här i måndags blev det enda viktiga att den ändå skulle bli bra.

Och det har den faktiskt varit. Och den har gått fort vilket alla veckor ju gör nuförtiden men alla veckor är roligare när vi är fem :) Att dra runt allt själv med tre små tar sin lilla tid men när man är så inställd på det är det som att man får extra energi någonstans ifrån.

Sen är jag ju inte precis världsmästare i konsten att sova utan min Erik. Kvällarna går bra men när det är dags att släcka alla lampor börjar jag genast både höra och se konstiga saker och ljud. Första natten gick bra, även andra då mormor och morfar som skulle vara hemma på barnens andra lediga dag sov över. Men i natt... suck.

Jättetrött la jag mig men i samma sekund jag släckte sista lampan så hörde jag det. Ljudet. Det HELkonstiga ljudet som inte var det från Vilmas lilla fot i väggen eller Alvins mot spjälorna i hans säng. Nej, det var ljudet som i min fantasi skulle ha kunnat vara precis vad som helst (men som i själva verket säkerligen bara var ett knak i huset). Genast skenade min i mörker livliga fantasi iväg och jag försökte mota bort tankar på inbrottstjuvar, mördare och spöken (ja, ni hör... till och med spöken trots min ålder men är det mörkt och ensamt så är det) med glada tankar på kommande födelsedagskalas och andra roligheter.

Hursom var jag mer än klarvaken och när jag hade vänt på kudden femhundra gånger och velat mellan att ha benet under eller över täcket lika många var klockeländet 04:00... Paniken som kan komma när man inte kan sova var vid det laget så stor att den liksom gick över och från att ha tänkt tankar på att "4 timmar klarar jag mig på" och en timme senare "3 timmar klarar jag mig på" tänkte jag nu att jag skulle vara glad om jag överhuvudtaget skulle lyckas somna innan klockan ringde och sa att det var morgon hos familjen Astliden.

Någonstans där somnade jag och en och en halv timma senare ringde den. Klockan. Och jag insåg att jag satt nytt rekord i lite sömn på en natt. Läge att dra sig fem minuter fanns inte då Filip på torsdagar lämnas 6.55 och de andra på dagis 7.00. Kanske var det allt detta tidspassande och fixande som gjorde att jag höll mig hyfsat pigg hela dagen. Ända tills alla barnen sov, klockan var halv nio och Erik ringde och sa att hans tåg var minst en och en halv timma försenat och att han skulle bli tvungen att ta buss från Falköping... Då tog jag mig en liten lur i soffan :)

Nu har jag precis smugit ifrån barnen för att ta en femminutersåktur med bilen och hämtat min älskling vid station. H a n ä r h e m m a! Och med ens är tröttheten tillfälligt som bortblåst och det enda jag känner är lycka.

Jag räknar leende in familjemedlemmarna och vi är 1, 2, 3, 4...5 och allt är som det ska igen!