Sjukhuslördag

Kom för en stund sedan hem efter vad som blev världens längsta simskolelördag och först vid fikatid fick vi lunch i våra magar. Filip, Vilma och jag.

Oturen var framme ordentligt då Filip efter duschen på badhuset bara ville in en stund i bastun. Även Vilma badade i dag så jag stod och hjälpte henne då vi plötsligt hörde ett skrik. Ett sådant där isande illskrik från någon som gör sig riktigt illa. Vände mig om och såg Filip stå med handen i konstig vinkel i bastudörrens handtag och när jag kom fram såg jag att han satt fast med sitt ena långfinger under en hård, stor plastplupp och fingret var så gott som helt platt… Ännu en gång infann sig det där märkliga lugnet som jag inte riktigt känner igen hos mig själv i sådana här situationer när jag innerst inne helst bara ville skrika med min stackars älskling som hade så ont. Paniken lös i hans ögon och han hade fruktansvärt ont. Jag försökte förstå hur dörrhelvetet var konstruerad och om man på något sätt kunde göra något för att rubba den där pluppen men nej. Fingret satt helt fast och att dra ut det var liksom inget alternativ. Den rörde sig inte en millimeter när jag försökte försiktigt. Har nog aldrig någonsin känt mig så hjälplös. Man vill ju bara få loss det.

Som tur var fanns en mamma till i duschen som är en gammal kompis till mig och plötsligt var vi två. Hon sprang och fick någon att ringa efter en vaktmästare tror jag och när hon kom tillbaka var fingret helt gulvitt och Filip vajade fram och tillbaka och det såg ut som att han skulle svimma när som helst. Han hade då suttit fast i flera minuter och smärtan började nog bli honom övermäktig. När så vaktmästaren äntligen kom lyckades han ganska snabbt med hjälp av något bända bort handtaget och fingret var loss – och platt. Filip skakade som en liten fågelunge i min famn. Så rädd. Min lilla älskling… Plötsligt kände även jag hur hela jag skakade och så gjorde även vaktmästaren som var väldigt snäll och omtänksam mot oss sedan. Mamma Emma gjorde en stor insats som bara fanns där hos Filip när jag en gång fick springa ifrån och ännu en snäll mamma kom sedan fram och engagerade sig och erbjöd sig att hjälpa Vilma som så duktigt fixade i ordning sig helt själv.

Sedan upp till akuten där vi har väntat och väntat. Och väntat. Snälla sjuksköterskor har klämt och känt och doktorn skickade oss till röntgen med Filips finger som nu inte alls var platt längre utan snarare ballonglikt. Stackaren grät i nästan en timme efter olyckan men sedan blev det plötsligt mycket bättre och han kunde till och med böja lite på det. På röntgen var sköterskan tvungen att lära Filip peka finger för att kunna ta rätt bilder… Som tur var fattade han ingenting av våra leenden utan pekade så lydigt på hennes uppmaning :)

Efter vad som kändes som en evig väntan fick vi så till sist träffa doktorn igen och han kunde då berätta att fingret var helt! Jättesvullet så klart men inget brutet och inget krossat. Storebror med det största av hjärtan leker nu med lillebror som av honom fick den bil han valde i leksakslådan på röntgen. Så fort den öppnades sa Filip: ”Åhh, den brandbilen ska jag ge till Alvin!”. Då är man snäll...

Ännu en gång har man fått uppleva den rädsla och skärande känsla i hjärtat som man får när ens barn har ont. Men - slutet gott, allting gott för den här gången.