Regntunga skyar...

Usch, det här var ingen bra dag. En oro så stor att den inte går att beskriva har haft ett hårt grepp om hela mig hela dagen. Det enda, enda jag vill är att hjälpa och bota, lindra och trösta men ingetdera hjälper.

Finaste pappa har åter varit rejält krasslig en tid och i morse hade han tid på vårdcentralen. När det så gått en timme och jag inte hört något kom den där hemska oron av att något inte står rätt till, smygande. Och för varje kvart som följde därefter växte den sig bara större och större. Jag hade på riktigt förhöjd puls och ångrade så att jag inte följt med honom. Efter fem timmar av ovisshet fick vi så äntligen tag på honom och han hade då blivit inlagd på sjukhuset... Och det är ju inte alls det stället man vill ha sina nära och kära på.

Erik lämnade i kväll barnen hos farmor och farfar och vi åkte upp till en pappa som var väldigt trött men ändå hade bra mycket mer gnista i ögonen än vad jag väntat mig. Det värmde att se och det värmde att höra hans alltid lika imponerande positiva ton.

Och mitt i allt tänker vi så mycket på lille H. Ni vet, himlens finaste lilla ängel. Som ska begravas på fredag och ännu en gång går hjärtat sönder en bit då man tänker på vad hans familj måste gå igenom.

Nej, i dag var ingen bra dag. Himlen gråter och allt jag vill är att gråta med. Halsen värker av klumpen däri. Hoppas på att vakna upp till en bättre dag och en gladare värld i morgon.

Jag är så oändligt tacksam för tripp, trapp och lilla trull som snusar så gott från sina sängar. Trygga och ännu ganska barnsligt omedvetna om vad livet vissa dagar kan ha att bjuda på.