En höstpromenad

Tvära väderkast och i dag vaknade vi till några futtiga plusgrader, klarblå himmel och en strålande sol. När huset blivit tyst och tomt gick jag en liten bädd- och tvättrunda och sen gav jag mig ut på en morgonpromenad. Så härligt med frisk, klar luft och sol i ansiktet. Det känns plötsligt väldigt overkligt att vi för bara tre veckor sedan gick barfota i varm, vit sand och badade timmar i sträck i det ljumna Medelhavet…

Hösten är, som jag ju brukar säga, lite min tid på året. Alla årstider har absolut sin charm men just det mysiga det för med sig med att kura inomhus, tända ljus, dricka te, äntligen få klä sig i murriga färger i lager på lager, använda snygga stövlar, börja längta efter julen (!)… Jag älskar det verkligen. Lika mycket älskar jag dock också sommarvärmen, grillkvällarna, pulkaåkning i kritvit snö och vårens första små blommor så visst har det nog lite med nyhetens behag att göra, men redo för höst – det är jag!

Allra vackrast är det ändå just nu och några veckor framöver när löven börjar skifta i alla fina färger och kan se olika ut från en dag till en annan. Så jag njöt på min promenad ända tills jag på Ica nästan sprang rakt in i Anders Lundin och ett stort TV-team… Oj, vad fort jag plötsligt började gå där innan någon hann haffa mig :) Vad gör förresten Anders Lundin på Ica i Habo en måndagsmorgon? Det här måste kollas upp!

I dag väljer jag att inte prata om mitt tillstånd mer än att jag så smått börjar misströsta… Blir snart tokig av det där surrande huvudet som förföljer mig. Så känns det plötsligt bättre för att lika snabbt, som till exempel när jag kom in i affären, börja gå på högvarv. Som att jag med ens skulle prestera max. Herregud, jag skulle ju bara handla några saker i en nästan tom affär. Ändå hamnade jag i den där burkkänslan där varje ljud lät jättehögt och jag kände att jag måste sett ut som världens vimsigaste person som gick där varv efter varv för att komma ihåg vad jag skulle ha.


Surt, men jag måste väl gilla läget antar jag och hoppas på en plötslig vändning. Se, nu pratade jag ju på ändå men ni behöver inte läsa om ni inte vill ;) På något sätt är det enklare att skriva om det än prata. Jag inser ju hur konstigt det låter och då är det på sätt och vis lättare att få ner det så här.

Nej, nu är det lunchdags, kanske ses vi igen i dag?!