Stopp

Först en liten varning - det här är ett inlägg för den som har tid. Det är nämligen lååångt!

Så sa det plötsligt stopp. En mycket egendomlig, märklig och ny känsla. Ni vet, jag svimmade ju en kväll för några veckor sedan. Ungefär samtidigt glömde och missade jag en del saker och innerst inne vet jag att det är långt ifrån likt mig. Sen åkte vi till Mallorca och inget konstigt hände på en vecka. Väl hemma fick jag ont i huvudet vilket ju är min akilleshäl. Det har jag alltid haft lätt att få. Därmed inget konstigt med det tyckte jag och ångade vidare – fast ständigt med ett par huvudvärkstabletter i kroppen. Sen har jag haft ont i huvudet varje dag i nio dagar men i tisdags vaknade jag utan! Mycket nöjd med detta satt jag energifylld på jobbet men började vid lunch må illa. Och det var sen huvudet blev sådär konstigt.

Egentligen borde jag kanske inte ens försöka förklara hur det kändes men som att det liksom inte fick plats där inne. Jag fick känslan av att vilja hålla emot med händerna då det stundtals kändes som ett enormt tryck. Samma känsla fanns i öronen och jag började undra vad som skulle hända härnäst men körde ändå på som vanligt fast det kändes som att en bergochdalbana körde runt på full hastighet inne i huvudet. Låter det konstigt? Det var det, kan jag lova. Eller ÄR kanske jag hellre ska säga för det har inte försvunnit. Trycket finns där fortfarande och jag är emellanåt ganska snurrig. Lite yr, har svårt att fokusera tankarna och har vid flera tillfällen sagt fel ord eller ännu värre – inte hittat de rätta. Extremt läskigt och väldigt, väldigt olikt den Anna som alltid har koll.

Jag ringde vårdcentralen på väg hem i tisdags. Just det här nya med huvudet kändes inte alls okej och såklart dyker till sist tankar upp att tänk, om något skulle hända. Fick utan behöva stå på mig en tid i går och genomgick en grundlig undersökning. Skönt är att EKG visade på ett fullt normalt hjärta. Doktorns ”hjärnkoll” gick också fint och jag klarade att titta åt alla håll han ville. Blodtrycket var det enda som avvek med sina 100/60. Han skojade och sa att han blev yr bara av att se de siffrorna så där har vi nog förklaringen till att jag svimmade. I och med detta låga tryck ville han även kolla upp ämnesomsättning, blodvärde och ett par saker till vilket jag ännu inte fått svar på.

Är enormt tacksam över att han tog mina skumma symtom på allvar. Minns ju hur jag för något år sedan sökte för min knepiga och ihärdiga huvudvärk och att den läkaren jag hade då inte ens kollade blodtrycket…

Diagnosen i går blev uppdelad i två delar. Den ena, att trycket är så lågt kan ha en orsak och det är den han vill kolla upp med blodproverna. Den andra, lite tråkigare, var att de olika händelserna tillsammans är tydliga tecken på att huvudet är lite för fullt… Han sa att förr kallade man det utbrändhet, det gör man inte i dag. I dag pratar man om utmattningssymtom.


Trodde nästan att han skojade med mig. Jag ryser bara jag hör ordet och kan inte alls hålla med. Inte jag. Jag är ju hur glad som helst! Lycklig, energifylld men också då tydligt konstig rent fysiskt för tillfället. Han sa att man inte alls behöver vara en stirrig person som yrar omkring överallt och ingenstans för att få de här symtomen. En vanlig målgrupp är snarare ”duktiga flickor” som vill hinna allt, fixa allt, vara överallt, alla till lags och helst dessutom gör allt perfekt. Detta kan gå jättebra om man bara tar sig tid till återhämtning emellanåt men så kan något tillkomma som gör att den där återhämtningen aldrig blir av och det är då man kan tippa över.

Nu känner jag mig inte ”övertippad”. Jag har dock funderat och sommaren i år har förutom en massa roliga saker också inneburit mycket oro och grubblande och kanhända är det så att huvudet har fortsatt att snurra fastän jag har sovit och det här skulle kunna vara en orsak.Jag kan inte säga att jag känner mig stressad. Jag tycker snarare att vi har funnit en väldigt väl fungerande vardag som såklart är fylld men väldigt rolig. Sen har jag nu förstått att ”stress” inte alltid känns och märks utåt utan att det likväl kan vara huvudet som jobbar för hårt och därmed blir överbelastat.

Ja, oj. Jag är väldigt förvånad måste jag säga och aningen skrämd över upptäckten att man bara sådär kan få fysiska symtom utan att för den skull vara sjuk… Jag är också en mästare på förträngning och oerhört dålig på att ” se sjuk ut eller låta sjuk”. Jag är i grunden så positiv och glad att jag liksom nästan får skärpa mig när jag ringer vårdcentralen för att inte låta för trevlig. Inte lätt alltid att ändra på den man är. Kanske är också just det en av anledningarna till att jag inte har pratat så mycket och högt om detta då jag varit rädd att inte bli trodd på. Jag tror ju knappast att jag ser särskilt vimsig ut ;)

Doktorn tyckte i alla fall att jag skulle stanna hemma resten av veckan och vila. Sen har jag måndag och tisdag nästa vecka om jag inte skulle känna mig bättre men en dag i taget nu. Det som dock är svårt är ju som vanligt det där med vilan och just den uppmaningen kan faktiskt få mig stressad. I dag ska barnen hämtas på skola och dagis till fots om tre timmar. Sen hem och äta mellanmål och så vidare till Vilmas dans. Sen i morgon är jag ju alltid ledig liksom Vilma och Alvin och även om vi inte måste hitta på värsta grejerna så blir just vila svårt med en 3-åring och en 5-åring hemma. Det blir liksom en ”jakt på vila” och det blir nästan stressande i sig men såklart nödvändigt. Något jag måste lära mig men jag har lite svårt att koppla av när jag vet att jag om bara några timmar måste gå på hundra procent igen.

Hörni, det här blev ett av mina långa inlägg :) De kommer ibland och de är för det mesta säkert rätt tråkiga men också ofta välgörande brukar det visa sig. Här var i alla fall berättelsen om vad som just nu är läget med mig. Kort sammanfattat – glad och energifylld i sinnet men inte riktigt med kroppen med mig…