Smile!

Kan inte låta bli att stjäla Eriks snabba mobilbild från julaftons förmiddag. Traditionsenligt ber vi tre små stjärnor ta plats framför granen för den årliga julaftonsbilden. Mamman knäpper som vanligt en bild, en till, en till och...ja, vi tar väl en till då. För på den första blundade två av tre. På den andra såg man bara tre skuggor på grund av viss rörelse. På den tredje gör alla tokiga miner (vilket visserligen är kul) och på den fjärde, ja då är det visst mamman som skakar till på handen och orsakar viss oskärpa...

Så kommer då pappan i huset och säger "le". Tre små stjärnor ser genast chansen till nya tokigheter och ler så det står härliga till men det hela slutar ändå i något unikt. Det är suddigt. Det är rödögt. Ingen ler sitt vanliga leende, särskilt inte Vilma som man knappt känner igen. Ändå fångas något på den här bilden. Fråga mig inte vad men jag älskar den! Storebror beskyddande över sina småsyskon. Syster helnöjd i mitten mellan sina bröder och lillebror stor, stolt och finklädd med en önskan i blicken att vara preciiis som sin storebror.

Ett härligt ögonblick blir fångat och det är så sällsynt att man hinner det. Sällsynt men värdefullt!

Det tar emot men det börjar bli dags att leta sig mot sängen. Första lilla delen av jullovet är till ända och vi jobbar nu två dagar. Dock ska barnen ha det bra med mor- och farföräldrar så de går det ingen nöd på. Och Erik och jag, vi har redan börjat räkna ner mot nästa ledighet som också blir vår långa denna jul och som faktiskt tar sin början redan på fredag eftermiddag...