Glädjen har varit stor här i dag - som ni ser! Och munnen med det lyckliga leendet (och spår av mat i mungipan) som ni ser på bilden är Vilmas. Men vad är det som saknas...?
Nog för att det var konstigt när Filip tappade sin första tand. Men att Vilma nu har gjort det - det kan jag inte förstå. Det var ju alldeles nyss som ett av de första små risgrynen kikade fram i lilla munnen. Och nu var en av dem klar där och trillade i eftermiddags ut vid fikat. Den har varit helt galet lös nu de senaste dagarna och Vilma har vickat på den nästan oavbrutet. Lagt den än åt ena hållet, än åt andra. Snurrat åt höger, vickat åt vänster. Och alla har vi ryst... Nu är vi glada att hon märkte när den lossnade så den inte försvann. Det har nämligen varit väldigt både stort och viktigt med den här lösa tanden. För att inte tala om "glöggen" som kommer när den har ramlat bort. Och nu är den här. Glöggen. Filip ler sitt förståndigaste leende när han hör och himlar lite snällt med ögonen mot mig som i samförstånd. Han minns nog inte att han också hade en "glögg" för två år sedan... :)
Tanden skulle inte ligga i ett glas i natt utan i en påse under kudden. Ingen tvekan där. Vilma vet ju att tandfén kommer med en papperspeng om man sover på tanden. Så snart får vi nattligt besök...
Oj, vad stora de börjar bli. Småstjärnorna. Mammas små hjärtan. Älsklingarna. Tripp, trapp och lilla trull. Syskonen Bus. Namnen är många och kärleken till dem så ofantligt stor. I evigheten ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar