Vilmas väg ut i världen

En passande inledning på Vilmaveckan tänkte jag skulle vara att äntligen berätta för er trogna besökare om dagen då Vilma föddes och den närmaste tiden därefter på sjukhuset. Eftersom vi var kvar där ett tag och sedan kom hem med vattkoppig liten Filip blev det aldrig av att jag la ut någon förlossningsberättelse då. När så ett par månader hade gått så tänkte jag att det var bättre att hålla på den tills nu – för att riktigt frossa i härliga minnen! Ni med tidsbrist eller totalt ointresse för förlossningsdetaljer få gärna återkomma i morgon då detta både blir ett ”all-time-high”-inlägg vad gäller längd samt en noggrann redogörelse för vad som hände för snart ett år sedan. Minnen vi själva så gärna vill ha dokumenterade.

Jag tror att inlägget jag skrev kvällen den 6 november förra året faktiskt är ett av dem som är allra roligast att ha att se tillbaka på. Man kan nästan läsa genom raderna hur mitt förnuft sa att det var dags medan man samtidigt kan se att jag absolut inte kunde erkänna det. Jag hade ju liksom inte ens hunnit sluta jobba! Skulle egentligen ha jobbat två veckor till för att sedan gå hem och mysa och vänta på bebisen i ytterligare två veckor. Men Vilma hade andra planer skulle det visa sig…

Jag sov förhållandevis gott den där natten men vaknade klockan fyra av onda värkar. Försökte förtränga dem men kunde inte undgå att märka att de kom både tätt och regelbundet. Väckte inte Erik utan vred mig fram och tillbaks tills det var dags att stiga upp och göra oss klara för ännu en jobb- och dagisdag. Och en jobbdag blev det på sitt vis, men inte på det sätt vi trodde. Jag minns att jag stod halvt dubbelvikt och gjorde mig i ordning. Lyckades inte klämma ner någon frukost men stod där ändå envist i hallen när det var dags att åka och bad om hjälp på med stövlarna. Erik föreslog då helt lugnt att han kunde lämna Filip själv och att jag under tiden åtminstone kunde ringa in till förlossningen och höra vad de trodde. Sagt och gjort. Kramarna och pussarna Filip fick den stunden var extra många och långa. Någonstans inom mig kände jag på mig att det var sista gången jag såg honom som enda barn i vår familj och det knöt sig i hjärtat för hans skull… han skulle bara veta.

Filip klappar magen en sista gång. Om några timmar är han storebror...

Barnmorskan som svarade var snäll och trevlig. Frågade efter detaljer och föreslog att jag skulle åka förbi min barnmorska här på vårt mvc så att hon kunde kolla vad som var på gång. Precis när jag skulle svara att vi kunde göra det ändrade hon plötsligt tonläge från snäll och mjuk till jättejättesnäll och otroligt omtänksam och gullig och sa att hon ångrat sig och att vi självklart skulle komma in direkt till förlossningen för kontroll och att vi för säkerhets skull skulle ta med BB-väskan om det var så att det faktiskt var dags för då skulle vi självklart få stanna! Jag log för mig själv när jag insåg att hon just läst min journal och förstått att vi var Aurora-patienter :)

Värkarna höll i sig men jag tog ändå en lång dusch där jag i tankarna försökte förbereda mig på vad som kunde vara på gång och packade sedan väskan i lugn och ro. Snälla Erik ställde sig för att stryka de där små, små kläderna jag hastigt tvättat kvällen före. Och så åkte vi. Det enda jag pratade om på vägen in var att vi var tvungna att först åka förbi jobbet så att jag åtminstone kunde packa mina saker och lämna över det viktigaste. Erik sa att han lovade följa med och hjälpa mig men att vi först kunde åka förbi sjukhuset för att få veta hur det stod till. För säkerhets skull liksom… Jag gick med på det samtidigt som jag hängde åt alla möjliga håll i sätet för att försöka uthärda de alltmer intensiva värkarna.

En gullig barnmorska (som också visade tydliga tecken på att hon läst vår journal och därför var extremt gullig och förstående) berättade efter en halvtimmes CTG-mätande att förlossningsarbetet hade startat och att jag befann mig i en ganska intensiv latensfas. Värkarna kom regelbundet och intensivt men jag var ännu inget öppen. Det var i det ögonblicket jag blev rädd. Jag hade lyckats behålla lugnet ända till dess eftersom jag inte velat erkänna för mig själv att jag alltför väl egentligen kände igen det som hände. Men nu blev jag plötsligt livrädd och fick mest lust att springa därifrån. Efter överläggande med en läkare bestämde de sig för att inte försöka stoppa det hela. Hade vi bara kommit in någon dag tidigare så hade de åtminstone gjort försök att hindra det eftersom jag då fortfarande hade varit i vecka 35. Nu var jag på dagen ingången i vecka 36 och då brukar de låta det fortsätta som det börjat.

Barnmorskan föreslog att vi skulle gå upp till matsalen och försöka få i oss lite lunch. Detta var det dummaste (tyckte jag då) men kanske med facit i hand också det bästa vi kunde gjort. Inte för att jag fick i mig mer än en knäckemacka men trapporna vi gick i satte säkert fart på lillan i magen. Stunden från det att Erik parkerat mig vid ett bord till dess att han kom tillbaka med maten efter en lång stunds köande mitt i lunchrusningen var en av de värsta och längsta jag varit med om. Vid bordet framför satt ett stort sällskap läkare och efter en stund märkte jag att två av dem lagt märke till mig och gjorde sig beredda att gå fram där jag satt och säkert såg mer än konstig ut. Jag minns att jag brände av ett snabbt leende som för att säga att det var lugnt med mig. Ingen fara. Jag skulle bara föda barn. Värkarna kom nu tätt och till slut kunde jag inte längre uthärda dem sittandes utan halvstod-/hängde vid bordet som en gammal tant när Erik äntligen kom. Den lunchen gick snabbt kan jag lova och snart vinglade jag ut därifrån hängandes på Eriks ena arm. Efter jag vet inte hur många stopp på vägen var vi äntligen innanför dörrarna på Förlossningen igen och vi fick då direkt gå in i ett förlossningsrum. Exakt samma rum som vi en vecka tidigare suttit i och för sista gången pratat med vår Aurorabarnmorska! Inte trodde vi då att vi så snart skulle vara där i ”skarpt läge”…

När den nya barnmorskan som nu gått på sitt pass fick höra att jag inte ätit något gick hon och hämtade en bricka med falukorv och potatismos. Gulp. Och jag som hade magen mer än full med bebis och dessutom mådde illa och inte fick plats med så mycket som en gurkskiva. Petade ändå runt lite i moset och fick en mysig och lugn stund tillsammans med Erik vid det lilla bordet. Värkarna var för tillfället lite snällare.

Erik slog på radion precis som en låt började spelas. Den stunden kommer jag aldrig aldrig någonsin att glömma. Den var ingen slump. Låten spelades för oss i den stunden, det är jag säker på. Jag har aldrig varit något fan av den gamle Idolvinnaren Daniel Lindström men nu har han banne mig en liten plats i mitt hjärta. Låten som spelades var ”Coming true” och textrader som ”Tonight must be a magic night” och “Dreams are coming true, cause I´m standing here tonight with you” gick rakt in i hjärtat. Han sjöng för oss och Vilma då. Stunden var magisk och vi började tro att vi skulle ha vårt lilla knyte hos oss innan dagen var slut.

Ett bad föreslog barnmorskan sedan och visst, vi var medgörliga och hade ju bestämt oss för att vi denna gång skulle göra precis som de sa. Det blev en helvetisk stund i det där jäkla lilla trånga sittbadkaret. Värkarna tilltog igen och när vattnet äntligen nådde magen blev det dags att trycka på den knapp som Erik en stund tidigare frågat vad den var till för. Det var knappen man tryckte på när det plötsligt blev bråttom att få ut vattnet och det blev det plötsligt för jag hade så ont att jag knappt kunde andas. Slurp, sa det och så var vattnet borta och jag fick äntligen den efterlängtade lustgasmasken som även denna gång skulle visa sig bli min bästa vän. Som jag flåsade i den. Så pass att jag några gånger försvann helt eftersom jag missade att andas lite vanlig luft emellanåt.

Jag var nu öppen fyra centimeter. Klockan var 13.30 och timmen som följde har jag endast dimmiga minnen från. Jag hade fruktansvärt ont, djävulska värkar som kom tätare och tätare. Det var otroligt intensivt och Erik var och kommer för alltid vara min stora hjälte! Som han peppade och hjälpte mig. Det märktes att han hade varit med om det förut för han prickade lustgasen perfekt när han såg på kurvan på skärmen att en värk var på gång. Till sist kom ändå paniken. Jag kände alltför väl igen allt som hände och insåg att jag inte skulle fixa det den här gången. Känslan var hemsk och jag hann tänka besvikna tankar mot mig själv eftersom vi ändå blivit så lugnade under våra Aurorasamtal. Dessa kändes nu långt borta och det enda jag kunde minnas var hur det var två år tidigare när Filip var på väg ut.

Sedan hände det. Jag hörde mummel om personalbyte, dörren öppnades och en välbekant röst sa ”Nämen, är det ni?” Därefter en varm kram och en klapp på kinden och sakta kom jag fram ur dimman och såg att jag faktiskt inte drömde. För där stod hon. Vår ängel, som underlättat hösten så för oss med sin omtanke, sin säkerhet och sina snälla och förstående ord. Först fattade jag inte ändå men när jag såg de gröna arbetskläderna förstod jag att det faktiskt var sant. Den nya barnmorskan som skulle ta över inne hos oss var ingen mindre än vår egen Aurorabarnmorska! Hon har i efterhand berättat att det är extremt ovanligt att det som hände händer och att just Vilmas födelse blev speciell även för henne. Så många barnmorskor de är som jobbar där och så lyckas få en av sina egna patienter och veta precis vad man lovat dem och kommit överens om.

Plötsligt skärpte jag till mig. Jag tänkte att det här om något är ett tecken på att det ska gå bra. Började andas lugnt och göra precis som barnmorskan sa. Och den följande halvtimmen minns jag glasklart. In i minsta detalj. Jag tror banne mig inte att jag har en lucka och jag är så otroligt tacksam och lycklig för det med tanke på att jag inte minns särkilt mycket alls från de sista timmarna från förlossningen med Filip.

Det team som barnmorskan, Erik och jag utgjorde var totalt sammansvetsat. Stämningen i rummet blev så lugn den kunde bli i det skede jag befann mig. Dock gjorde det ju förstås inte mindre ont än innan, snarare tvärtom. Värkarna var nu så intensiva och täta att jag inte vare sig hann andas ordentligt eller än mindre säga något emellan. De stack nu hål på fosterhinnorna och jag försökte få fram att det inte gick längre men jag hade inte en chans. Narkosläkaren tillkallades och kom på stört för att sätta en epidural på mig. Jag såg hur narkostanten skakade på huvudet åt Helena, som vår barnmorska hette, och jag såg hur hon i sin tur gav onda ögat tillbaka och väste ”gör vad du ska”. Sekunden efter sa hon med lugn röst ”Anna, vi kommer inte hinna sätta någon bedövning på dig för jag ser ett litet huvud nu med massa mörkt hår och snart har ni er lilla bebis hos er!”

Fyra krystvärkar senare var det över och jag kan än i dag inte förstå hur det kunde gå så fort på slutet. Som jag kämpade med Filip i nästan två timmars krystvärkar… Den här gången handlade det om fyra minuter! Klockan 15.04, fem timmar efter att vi kommit in, föddes vår lilla bebis (samtidigt som resten av vattnet gick!) och hon skrek direkt. Ett ynkligt men ändå bestämt litet skrik. Barnmorskan höll upp henne framför oss och jag kommer aldrig glömma hur jag först tänkte och sedan sa ”Var är snoppen?” Vi var ju så gott som helt säkra på att få en andra pojke och jag är helt övertygad om att vi blivit precis lika lyckliga för det.
Ja, här är vi. En sprillans nyfödd liten Vilma o en omtumlad, chockad men jättelycklig mamma! Tänkte att jag kunde våga mig på att flika in en bild eftersom det ändå säkert inte är någon som orkat läsa så här långt ;) Och för er som gjort det så bjuder jag helt enkelt på det! Med mascaran lite punkaktigt under ögonen sådär ;) Men faktum är att det ju var Vilma och jag som var huvudpersonerna i denna stund! Mascara ja. Eftersom jag på morgonen gjorde mig klar för att åka till jobbet blev det ju till att föda barn sminkad. Inte ens den vattenfasta varianten höll dock för den sortens tårar av först smärta och sen lycka som jag fällde...

Men där fanns ingen snopp den här gången. ”Ni har fått en liten flicka”, sa barnmorskan och log ömt. Först då tittade jag på lilla, lilla söta Vilma för första gången… Kärleken var omedelbar. Lyckan total. Stunden var så mäktig och känslan så stor. Att hålla ett alldeles sprillans nytt litet liv i sina armar. Så oförstört och i totalt beroende av en. Den känslan måste upplevas, den kan inte beskrivas i ord. Och att ha fått en liten tjej den här gången gjorde att lyckan blev av ett annat slag. Absolut inte en större lycka än om det varit en pojke till men en annorlunda lycka…

Vi svävade på små moln där vi satt och betraktade vårt lilla underverk. Efter att ha fikat hasade jag mig ut till duschen vilket jag heller inte klarade själv första gången, så totalt omtumlad som jag då var. Allt var så annorlunda och i efterhand har allt det jobbiga som hände under första förlossningen bleknat och jag minns även den på ett mer positivt sätt. Jag är så oerhört tacksam för det. Det betyder så mycket.

Efter vägning och mätning konstaterades att Vilma med sina 2610 gram var en helt normalstor liten tjej för att ha fötts en månad för tidigt. Hennes 45 centimeter var dock lite korta men vad gjorde väl det. Hon var perfekt för oss. Och här borde denna berättelse om dagen då Vilma kom till världen tagit slut. Vi skulle kommit upp till BB, bott där ett par dagar och sedan åkt hem. Men riktigt så enkelt blev det inte.


Vi lämnades sedan ensamma en stund, och att titta tillbaka på alla bilder vi då tog känns än i dag jobbigt. Vi var nog så inne i vår egen bubbla att vi inte märkte hur hon ändrade färg… När barnmorskan kom för att hjälpa oss upp till BB såg vi hur hon hajade till, kände på Vilma, lugnt sa att hon tyckte hon såg lite grå ut och sedan sprang efter en barnläkare. Bilderna vi har visar först en rödkindad liten tjej som sedan successivt bleknar till att på de sista bilderna innan läkaren kom, vara alldeles blågrå.

Han undersökte henne snabbt och timmarna som sedan följde är en lucka med enbart några minnen. Vi minns inte, varken Erik eller jag vem som bar Vilma in till Neo. Jag kördes i rullstol och jag minns att det första ansiktet vi såg bland neosköterskorna var välbekant och att hon faktiskt kände igen oss från när vi legat där med Filip två år tidigare. En detalj som betydde mycket då. Vilma lades i kuvös och kopplades upp med en massa olika sladdar. Hon behövde både syrgas och andningshjälp och en skärm ovanför henne på väggen visade hennes värden. Vår situation hade plötsligt ändrats drastiskt från att ha varit på väg upp till BB med frisk liten bebis till att sitta bredvid vår nyfödda dotter i ett akutrum och se hur hon inte klarade att andas själv. Vi var såklart jätteoroliga men proffsiga läkare lugnade oss med att det här inte alls var ovanligt för en liten född i hennes vecka. Det som inte är helt färdigutvecklat då är just lungorna. Att hon varit så pigg de första timmarna berodde på adrenalinet hon fått av den snabba förlossningen och att hon sedan plötsligt inte orkade andas själv, det var nog också en effekt av att just det snabba förloppet tagit så mycket av hennes krafter.

Att sent den kvällen till sist tvingas lämna vår lilla ensam i ett rum tillsammans med massa sjukhuspersonal var nog det värsta vi någonsin upplevt. Tårarna som föll var många och att gå ut därifrån och se pyttelilla och bara några timmar gamla Vilma ligga kvar där med slangar i näsan, plattor på bröstet och nål i handen gjorde så fruktansvärt ont att jag knappt klarar att tänka tillbaka på det. Hon som självklart skulle sovit mellan oss sin första natt, nära de hjärtljud och röster hon kände igen…

Erik och jag bodde kvar på förlossningen i korridoren bredvid några nätter. Nätterna var konstiga. Vi sov ett par timmar, vaknade och gick bort och satt hos henne och höll hennes hand, sov lite till och blev glada när morgonen kom och vi kunde vara där hela tiden. De första dagarna hände inte så mycket med hennes värden. Andningen och syresättningen var stabil när hon fick hjälp men så fort de försökte sänka något så klarade hon det inte. Vi blev kvar i totalt två veckor varav Vilma låg i akutrummet en vecka. Sen klarade hon andningen själv och det var ett stort steg i rätt riktning. Hon hamnade då på tillväxtsalen där allt kretsade kring mat. Hon sondades helt första veckan, mestadels med min mat som pumpades i mjölkrummet som jag ler när jag tänker tillbaks på. Jag kan fortfarande höra det taktfasta ljudet av mjölkpumparna och hur man kunde komma på sig själv med att störa sig på om de pumpade i otakt om vi var flera som satt där samtidigt :)

Efter tre dagar fick vi flytta in i ett familjerum på avdelningen. Att få dit Filip, som tagits väl om hand av far-och morföräldrar där hemma, var en lycka så stor att inte den kan beskrivas! Jag hade ju aldrig varit ifrån honom ens en natt innan och saknade var enorm. Filip fann sig snabbt tillrätta på ”sukhuset”. Sov i resespjälisen på vårt rum och var snart bästa kompis med de gulliga sköterskorna. Låste in sig på toaletten en gång och rymde en annan från avdelningen så Erik haffade honom precis när han var på väg in i hissen… Lekrummet på föräldraenheten blev ett populärt tillhåll, liksom de täta besök han ville göra hos sin lillasyster. Det var svårt att få till det med mat - som man måste hålla med själv där - passning av Filip och det faktum att vi såklart båda helst ville tillbringa all tid vid Vilmas sida. Våra snälla föräldrar hade Filip de flesta dagarna och så kom han tillbaka till kvällsmaten och sov med oss. De servade med mat och gjorde tillvaron så mycket lättare för oss! Ganska snabbt blev livet där helt okej och vi trivdes efter omständigheterna bra. Personalen där är helt underbar och vi kände oss totalt trygga med Vilma i deras händer. Vi accepterade också att vi var där. Ingen människa vill nog komma hem med ett för tidigt fött spädbarn innan man vet att hon kan andas själv, äta själv och växer som hon ska.

Filip pratar förresten fortfarande flera gånger i veckan om att han vill tillbaka till sjukhuset och bo där och hämta en till bebis ;) Det är skönt att han minns vistelsen där som något så positivt.

Vilmas ankomst blev inte riktigt som vi tänkt oss men blev till sist bra ändå. Märkligt är att jag nu i höst börjat drömma om tiden på Neo. Flera gånger och det är samma dröm som utspelar sig. Och drömmen är sann men jag hade helt förträngt den. Erik och jag vaknade en av de första nätterna, fick känslan av att något var fel och när vi närmade oss rummet där Vilma låg hörde vi hur någon skrek hjärtskärande. Vi skyndade på stegen, sprang in i rummet och upptäckte till vår fasa att det var Vilma som låg och skrek. I akutrummet som aldrig får lämnas utan personal. Hon hade slitit ut slangarna ur näsan och skrek förtvivlat och våra hjärtan gick sönder en bit när Erik lyfte upp henne och hon genast tystnade. In i rummet kom då typiskt nog den enda sköterska vi inte tyckte särskilt mycket om. En bastant, lite hårdhänt dam som nog tyvärr jobbat några år för mycket i yrket… Hon hajade till när hon fick syn på oss och skämdes rejält. Bad hundra gånger om ursäkt och försäkrade att de egentligen aldrig lämnade rummet men att hon hade passat på att rapportera när läget ändå varit lugnt… Så vidare lugnt var det dock inte när vi kom och det borde hon hört från rummet vägg i vägg… Nåväl, det var enda gången något sådant hände men händelsen har för alltid satt ett spår i mig som aldrig kommer försvinna. Den natten sov jag mestadels i fåtöljen med Vilma innanför morgonrocken.

Jag kan fortfarande känna mig snuvad på och sakna att vi under Vilmas två första veckor i livet faktiskt inte vare sig kunde eller fick ha henne hos oss när vi ville, dvs. hela tiden. Någon av oss satt ju så gott som jämt vid hennes sida och tog upp henne så ofta det bara gick men första veckan var det inte så smidigt med alla sladdar. Att under så lång tid ha gått med sin lilla i magen och lärt känna henne på det vis man gör med sin bebis som gravid och sedan få ut henne men inte få ha henne hos sig. Det var riktigt, riktigt jobbigt och något jag inte pratat mycket om efteråt. Det gör ont och det gör mig gråtfärdig när jag tänker på det. Samtidigt som huvudsaken ju förstås var att hon blev frisk och kry.

Hursom. På Filips 2-årsdag blev vi så äntligen utskrivna och Vilma friskförklarades. Känslan av att få komma hem som tvåbarnsfamilj med storebror Filip och lillasyster Vilma kan bara beskrivas med ett ord. Lycka.