Ett avslutat kapitel

Minns ni den här historien? Jag var tvungen att själv läsa igenom den och egentligen skulle det räcka med att be er göra detsamma, fast med ett nytt och på sitt sätt lyckligare slut den här gången…

I dag skrevs de sista orden i det sista kapitlet av en lång livsbok. En lång och vacker sådan som jag är glad att få ha tagit del av, för är det några som symboliserat KÄRLEK så är det de. Store starke Gustav och lilla späda Birgit. Historien jag skrev där i slutet av våren gjorde ont i hela mig för just då var de ju inte längre tillsammans. Men nu är de det igen! Jag förstår om det här låter konstigt men i dag var första gången jag var på väg till en begravning med lätta fötter och en sorts lyckokänsla i kroppen.

Stackars lilla Birgit blev sig aldrig lik efter det att hennes Gustav lämnade detta liv i våras. Varje gång min mamma pratade med henne i telefon så grät hon och berättade att inget var roligt längre. För hennes del handlade det inte längre om att leva utan att överleva. Flera gånger har hon, smidig som hon annars alltid varit, ramlat och slagit sig så illa att hon hamnat på sjukhus. På julafton när mamma ringde hade hon dagen innan blivit hemskickad från sjukhuset fast hon fortfarande varit i mycket dåligt skick. Till ett hem utan julpynt, utan julmat och utan Gustav. Hon ville verkligen inte. För några veckor sedan dog hon på sjukhuset. Dagen före hon skulle blivit skickad till ett äldreboende som hon heller inte ville till. En väninna till henne som talade i går berättade att Birgit dagen innan hon dog sagt att det nog inte var någon som förstod hur sjuk och svag hon egentligen var. Och det visade sig ju stämma eftersom hon aldrig behövde göra den sista resan. Kanske kände hon det på sig?

Så många vackra ord om detta fantastiska par sades i går. Att de var unika förstod alla. Men en man som stått dem väldigt nära ville ändå att vi alla där skulle veta att Gustav och Birgit stått varandra ännu närmare än många säkert trodde. Träffats i unga år och sedan dess delat hela livet eftersom de till och med jobbat tillsammans. Och ändå lyste kärleken där så stark.

Jag har känt sådan lycka för deras skull sedan hon dog att jag faktiskt inte trodde jag skulle vara ledsen i kyrkan. Men det är klart jag var det. Det blir en helt annan sak när man sitter där med kistan och alla vackra blommor framför sig. När man sitter där och försöker förstå att personen man är där för faktiskt ligger i kistan. När man börjar måla upp alla minnesbilder framför sig och plötsligt hör deras röster och glada skratt, känner vågskvalpet under de många båtfärderna med dem, minns glasen man druckit ur, historierna de berättat. När vi satt där i våras var man ju så oerhört ledsen för Birigts skull. När man såg denna lilla ledsna människa stå och klappa kistan och inte kunna slita sig därifrån. I går var man i stället ledsen för att deras liv här var helt över. Aldrig, aldrig ska jag glömma dem.

Det finns inga ord som kan beskriva hur oerhört sorgligt det är att de inte fått några barn som kunnat föra vidare deras fina egenskaper. Deras omtanke, godhet och unika kärlek. Den typen av människor behövs det ju så många fler av.

Den där dagen för nio månader sedan var marken alldeles vit. Av stora, svajande vitsippor. I går var marken också vit. Av snö. I morgon är det Alla Hjärtans Dag och det värmer mitt hjärta när jag tänker på att de faktiskt aldrig behövde fira den utan varandra. För jag tror verkligen de är tillsammans igen och vem vet, kanske kan man till och med åka båt i himlen?